From the introduction:
Likt ett ynkligt russin i en kaka ligger det lilla gruvsamhället Bromme Stenar insprängt bland Kardbergens taggiga och snöskrudade nordmassiv. Byns torftiga samling långhus är belägen i dalgången Valheims Gryt där floden Kräklas rasande bergsforsar övergår i serpentinslumrande gång österut mot Krakelids flackare vidder.
Den vindpinade, karga trakten i sig skulle knappt ens intressera den mest tjockhudade jordukærl då dess magra mull är i det närmaste förbannad i sin ofruktsamhet, den ena vintern är kärvare än den andra och allsköns avskyvärda kreatur stryker omkring bland bergen.
Den enda egentliga orsaken till den lilla bosättningens existens är Jarl Ulf Stupas saltgruva i trakten, där mansfolket arbetar. Eller rättare sagt arbetade. Någonting hemsöker inte bara Bromme Stenars environger utan även bybornas sinnen, hus och härd. En mardrömslik fasa som hotar att slita sönder de bosatta familjernas tunna väv av trygghet. Tal om trolltyg, förbannelser och om hur mörka krafter har störts och väckts ur sin svarta slummer uti gruvans djup har fått allt arbete att upphöra. De normalt stabila arbetshästarna som tidigare dragit vagnarna med den brytna salten återfinns svettlöddriga och skräckslagna på morgnarna och männen som jobbade i gruvan bryts sakta ned fysiskt och psykiskt efter nätter av diaboliska mardrömmar. En mara har anlänt till Bromme Stenar och snart övergår den nattliga terrorn i ond, bråd död.