From the introduction:
För länge sedan, fyrahundra årstider före Sotefl ys gäspning, for en man från Arje till Majnjord för att där dräpa en orm. Mannen hette Astvald Feygur och i honom sades det fi nnas både hjältemod och stordådskraft. Utanför staden Bristlingarum hade lindormen Gjernfi nn vuxit sig stor och förde både buller och oreda i bygden. Många tappra kämpar hade redan fallit off er för ormens käftar och det sades snart att besten var omöjlig att dräpa då svärdsklingor och spjutspetsar inte bet på ormens hårda fj äll. Då Astvald anlände till Gjernfi nns håla och såg de brutna svärden och krossade sköldarna förstod han att ormen endast kunde dräpas med list och slughet. Astvald vände därför om till närmaste by där han lät dräpa en stor tjur som han sedan gömde sig i. Tjuren lades utanför ormhålan som en gåva till Gjernfi nn och när denna krälat fram och svalt djuret drog Astvald sin ringdolk och sprättade upp ormen från insidan av buken. Astvald blev vida känd för sitt dåd och prisades för sin list och sitt mod och kallades där efter för Astvald Ormbuk. Av folket i staden skänktes han en furstlig gåva som tack, ett armband med formen av en orm, smitt av renaste dvärgguld. För att hedra sin fallne fi ende döpte Astvald smycket till Gjernfi nn och lindormens ande blev så hedrad att den valde att förena sig med smycket. Så stor var dess kraft att ingen från den tagen har lyckades klyva Astvalds sköld och hans ättlingar skulle sedan för alltid bära det på sin sköldarm.