Publisher's blurb:
Krutröken låg som en tät dimma över slagfältet. Det skarpa stackato från våra gevär ackompanjerades i bakgrunden av taktfast kanonmuller, mynningsflammor var det enda som lyste upp slagfältet. Plötsligt spred sig en kuslig tystnad över nejden, endast bruten av våra rosslande andetag. Framför oss lösgjorde sig långsamt otydliga gestalter, likt fantomer ur de virvlande dunsterna. Beslutsamt skruvade vi på bajonetterna... Min sista klara minnesbild var när vi likt en hord galna hundar kastade oss över fienden.
Jag vaknade liggande i en pöl av lera och blod; från mitt högra lår spred sig en skärande smärta från ett bajonettsår, en arm var bruten och det giorde ont att andas - MEN, JAG LEVDE!
Följande natt samlades vi, kompaniets överlevande till en ritral, där vi svor en ed att alltid bistå varandra när fara hotade, och att aldrig vända ryggen åt en kamrat i nöd. Föra anade vi då hur våra livsöden skulle komma att formas, av de blodsband vi då smidde.